kask.blogg.se

Läser boken Att skapa effektiva team av Susan Wheelan. Mycket intressant om än mitt dramapedagogiska hjärta muttrar lite argsint över ordet effektiv :-) Fastnar vid detta att vi människor har en tendens att lägga skulden på andra. Tendensen att misstolka andras beteende och motivation. Detta allt för vanliga fenomen kallas för Det fundamentala attributionsmisstaget. Visst har jag en släng av DFA - Det fundamentala attributionsmisstaget! Får väl vara glad över att jag åtminstone klarar av att erkänna att jag emellanåt lider av denna åkomma. För övrigt så lugnar dramapedagoghjärtat ner sig lite när jag fortsättningsvis kan läsa att grupputveckling tar tid, att en effektiv grupp samarbetar och accepterar alla individer i gruppen och låter alla komma till tals. Detta har det tydligen forskats på. Så effektiv behöver nödvändigtvis inte vara av ondo. För det är klart att en grupp som inte fungerar vare sig kan samarbeta, känna arbetsglädje, eller acceptans för varandras olikheter.

Idag tänker jag på härskartekniker!

Härskartekniker är sådant vi alla använder oss av till och från mer eller mindre omedvetet.

När det sätts i system - då blir det något annat! Att vara utsatt för härskartekniker, maktspel är oftast så subtilt att det kan vara svårt att förklara för någon annan vad man faktiskt är med om. Det är även svårt för en själv att avgöra vad som egentligen händer, då det är knappt märkbart och framförallt svårt att avgöra om det överhuvudtaget händer. Riktigt obehagligt med andra ord. Obehagskänslorna signalerar dock att det är någonting som är oerhört fel. Att agera, hantera sådant maktspel blir svårt då det man anar och upplever med alla sinnen inte uttalas öppet. Hur bemöter man det som endast anas? Som är så subtilt och aldrig sägs rakt ut? Risken är stor att allting faller tillbaka på en själv! Självklart ska man inte låta det passera - men man bör tänka igenom sin strategi. Att tydligt beskriva hur man upplever det, att ställa öppna och klargörande frågor är mina tankar på strategi. Vad säger ni som läser detta? Tips på vad man kan göra/ bemöta maktspel som är subtilt?

Idag har jag haft den stora äran att få handleda erfarna handledare från Ideán, Umeå. Vi har jobbat med Värderingsövningar och reflekterat kring hur man kan använda det i sin egen handledning. Samt Reflekterande Team. En mycket givande och intressant dag som berikat och gett mig inspiration.

Tänk om, av Lotta Abrahamsson, gleerups.

Boken ger en inblick i problem och möjligheter som barn och ungdomar med neuropsykiatriska diagnoser kan möta. Lotta Abrahamsson fick själv sina diagnoser, Aspbergers syndrom och ADHD i vuxen ålder.

Här får du som pedagog, elevassistent och anhörig konkreta förslag på vad du bör tänka på för att ni gemensamt ska kunna möta utmaningarna i vardagen och lägga en grund för ett livslångt lärande.

Fem gånger mer kärlek, av Martin Forster, Natur&Kultur,

"Ge ditt barn fem gånger så mycket kärlek som kritik, tjat, tillsägelser och gränser"!

Råd om hur du får fungerande relationer till barn. Hur du förstärker det som redan fungerar. Grundläggande teman i föräldraskapet som umgänge, rutiner och ansvar mm. Varje råd underbyggs av aktuella studier.

11 NYANSER av tystnad, av Hélene Thomsson & Ylva Elvin-Novak, Bonnier Existens.

Boken handlar om olika härskartekniker och bygger på författarnas erfarenheter som utvecklingskonsulter. 

Sokratiska Samtal I Undervisningen av Ann S. Philgren, Studentlitteratur.

Handlar om hur det Sokratiska samtalet kan ge barn och ungdomar möjlighet till att utveckla sin förmåga att värdera, göra kloka val, samarbeta, göra sin röst hörd samt kritiskt tänkande. I boken får du läsa om det sokratiska samtalets historia, teoretiska grund och didaktik. 

På min arbetsplats har vi då och då diskuterat huruvida vi ska kalla oss för Kulturpedagog eller Dramapedagog. Motiveringen till varför vi skulle kalla oss Kulturpedagoger är bland annat att den titeln inbegriper alla konstnärliga uttryckssätt.  Jag har alltid satt mig på tvären och sagt att jag vill ha kvar min Dramapedagogiska titel, då jag det faktum är utbildad till just Dramapedagog. Dessutom arbetar en Dramapedagog med just precis det som åberopas som ett skäl – nämligen många olika uttryck.

I min utbildning som Dramapedagog har jag fått lära mig hur jag kan använda en mängd olika skapande verktyg såsom teater, drama, rörelse, bild, musik i mitt arbete med en grupp barn, unga eller vuxna. Jag är dock inte utbildad bildpedagog, mediepedagog osv. Men som Dramapedagog har jag en stor palett av kreativa och konstnärliga uttryck jag kan använda mig utav när jag möter en grupp.

Som Dramapedagog har man alltså en bredd, det vill säga, man använder sig av en mängd olika konstnärliga uttryck för att arbeta processinriktat med individens och gruppens eget skapande, det egna undersökandet. Vill man däremot lära sig, t.ex. hur man spelar ett instrument, eller hur man tecknar proportioner på bästa sätt, då är det inte mig man vänder sig till, utan en musikpedagog, musiker eller bildpedagog, konstnär. Huvudsyftet i mitt arbete är att lyfta barn och ungas (och ibland även vuxnas) eget skapande genom att arbeta praktiskt med konstnärliga uttryck där processen är i fokus.

Det tredje skälet jag har är att jag vill lyfta, synliggöra och stärka Dramapedagogens yrkesroll. Om jag som Dramapedagog börjar kalla mig för något annat i min yrkesprofession, vad signalerar jag då?

För många år sedan, kanske handlar det om 10-15 år, så deltog jag i en workshop/seminariedag, där vi fick ta del av hur pedagoger hade arbetet med elever och olika skapande uttryck. Det framkom att de som arbetet med ungdomarna alla hade eller höll på att gå en utbildning till just Kulturpedagog. Ytterligare ett av mina skäl till att jag inte vill kalla mig för detta, då jag det faktum inte gått denna utbildning.

När jag nu sökt på nätet för att försöka nysta i detta, det vill säga: Vad ÄR en Kulturpedagog och vad GÖR en Kulturpedagog, verkar denna utbildning inte längre existera. På Wikipedia står det att det krävs en två-årig utbildning i kulturhistoria förgrenat i tretton olika sammanhang. Samt att en Kulturpedagog är en person som undervisar i hur man tolkar olika konstformer.

Jag finner även en Utvärdering. Utvärdering av grundutbildning i kulturvetenskap och kulturpedagogik vid svenska universitet och högskolor. Utgiven av Högskoleverket 2004. 2003 genomfördes denna utvärdering av ämnena kulturvetenskap och kulturpedagogik. Den externa bedömmargruppen bestod av två professorer, en docent samt en studerande. Nu har jag inte lusläst hela utvärderingen från pärm till pärm, jag tolkar dock det jag tagit del av som att bedömmargruppen gjorde ett konstaterande där de fastslog att Kulturvetenskapens mångskiftande bakgrund ger intressanta möjligheter till nya infallsvinklar. Samtidigt ställer detta stora krav på ett förtydligande av ämnets identitet.  Alltså vad ÄR det för något? Vad ÄR en Kulturpedagog, kort och gott? Det skrivs även att Högskoleverket i tidigare utvärderingar just pekat på de svårigheter som kan uppstå i tvärvetenskapliga utbildningar.  Högskoleverket framhåller vikten av att forskning inom ämnena tydligare etableras för att stärka ämnesidentiteten. Vidare konstaterar högskoleverket att lärarna vid samtliga utvärderade utbildningar har en hög akademisk kompetens. De uppmärksammar dock att lärarnas forskning huvudsakligen verkar bedrivas inom deras respektive basdiscipliner. Här känns ju dilemmat med dramapedagogikens vara eller inte vara igen.

På lärarnasnyheter.se finner jag en beskrivning av Kulturpedagog som lyder:

Kulturpedagoger finns inom en mängd områden; film och media, drama, dans, museer, konst, hemslöjd, arkiv och litteratur. Några arbetar som frilans, andra är anställda eller knutna till en viss verksamhet. De prioriterar barn och unga i sitt arbete och samarbetar ofta med skolan.  (lärarnasnyheter.se, 130822).

Därefter radas det upp olika yrkesgrupper och deras hemsidor som:

Riksorganisationen Auktoriserade Dramapedagoger, Utbildningsradions mediepedagoger, Filmpedagoger, Arkivpedagoger, Konst – och museipedagoger, hemslöjdskonsulenter/pedagoger.

Min slutsats blir således att begreppet Kulturpedagog är ett slags ”paraplybenämning” för en rad olika pedagogiska yrken där man arbetar med konstnärliga uttryck. Dramapedagogen, det vill säga jag, utifrån detta resonemang ”är” en Kulturpedagog. Alla som arbetar med någon form av skapande uttryck kan således kalla sig för Kulturpedagog. Jag har dock, personligen, svårt att förlika mig med beskrivningen: En Kulturpedagog är en person som undervisar i hur man tolkar olika konstformer. Vidare fortsätter jag i min slutsatsatt:

Det förefaller som det har funnits en ambition att skapa en utbildning för personer som främst skulle verka inom skola, med olika skapande och estetiska uttryck.

Denna utbildning syftade till att de som gick utbildningen skulle bli just Kulturpedagog.

Utbildningen har funnits, bland annat på Gävle högskola, men verkar ha försvunnit.

Begreppet Kulturpedagog står för en bredd inom området kultur. Det verkar dock, enligt vad jag kan ut röna, som att den enskilde Kulturpedagogen verkar vara ”nischad”, det vill säga arbeta ”enbart” med ett (1) område som t.ex. film, konstpedagogik etc.

Frågan kvarstår dock!

Vad är skillnaden mellan en Kulturpedagog och en Dramapedagog?

Är det av godo för samtliga yrkesprofessioner inom ”Kultur” att ha ett samlingsnamn eller är det något som kommer urholka de olika yrkesgrupperna?

Hur ser ni övriga dramapedagoger, eller pedagoger på detta?