kask.blogg.se

Läser boken Att skapa effektiva team av Susan Wheelan. Mycket intressant om än mitt dramapedagogiska hjärta muttrar lite argsint över ordet effektiv :-) Fastnar vid detta att vi människor har en tendens att lägga skulden på andra. Tendensen att misstolka andras beteende och motivation. Detta allt för vanliga fenomen kallas för Det fundamentala attributionsmisstaget. Visst har jag en släng av DFA - Det fundamentala attributionsmisstaget! Får väl vara glad över att jag åtminstone klarar av att erkänna att jag emellanåt lider av denna åkomma. För övrigt så lugnar dramapedagoghjärtat ner sig lite när jag fortsättningsvis kan läsa att grupputveckling tar tid, att en effektiv grupp samarbetar och accepterar alla individer i gruppen och låter alla komma till tals. Detta har det tydligen forskats på. Så effektiv behöver nödvändigtvis inte vara av ondo. För det är klart att en grupp som inte fungerar vare sig kan samarbeta, känna arbetsglädje, eller acceptans för varandras olikheter.

Idag tänker jag på härskartekniker!

Härskartekniker är sådant vi alla använder oss av till och från mer eller mindre omedvetet.

När det sätts i system - då blir det något annat! Att vara utsatt för härskartekniker, maktspel är oftast så subtilt att det kan vara svårt att förklara för någon annan vad man faktiskt är med om. Det är även svårt för en själv att avgöra vad som egentligen händer, då det är knappt märkbart och framförallt svårt att avgöra om det överhuvudtaget händer. Riktigt obehagligt med andra ord. Obehagskänslorna signalerar dock att det är någonting som är oerhört fel. Att agera, hantera sådant maktspel blir svårt då det man anar och upplever med alla sinnen inte uttalas öppet. Hur bemöter man det som endast anas? Som är så subtilt och aldrig sägs rakt ut? Risken är stor att allting faller tillbaka på en själv! Självklart ska man inte låta det passera - men man bör tänka igenom sin strategi. Att tydligt beskriva hur man upplever det, att ställa öppna och klargörande frågor är mina tankar på strategi. Vad säger ni som läser detta? Tips på vad man kan göra/ bemöta maktspel som är subtilt?

Då är vi inne på sista uppspelsveckan för vårt interaktiva program, Tiger och Hare.

Torsdag denna vecka spelar vi den sista "föreställningen", därefter är semestern slut för Tiger och Hare, som måste flyga hem till sin gamla kära skrot.

Denna helg som just passerat, 13-15  september, har Dramapedagoger, Levande Verkstadspedagoger samt Musikhandledare träffats och utbytt erfarenheter i ett skapande möte. Detta ägde rum i Storvik utanför Gävle på Västerbergs Folkhögskola. Praktiska, kreativa övningar av alla de slag har vi bjudit varandra på samt en workshop i Levande verkstad. Robert Eriksson, Dramapedagog och  Levande Verkstadspedagog bjöd på en inspirerande, berikande och bejakande dag. Vi bekantade oss med Levande Verkstadsmetoden och provade på en mängd olika material. Vi samarbetade, kommunicerade, skapade på ett experimenterande, kreativt och prestationsfritt sätt. Nu är min pedagogroll påfylld med inspiration. Människan Anna-Karin har fått möta andra människor i Lekens och Skrattets läkande och livsbejakande rum. Tack alla ni som var där!

Sommarledigheten har nu passerat med sina varma vindar, soliga sol och regnfuktiga dagar. Tredje dagen på arbetet, jag känner mig full av energi. Nu planeras det sista innan alla program och projekt ska sättas igång. Kostym sys, föreställning repeteras, musik och sång tränas in. Snart är man åter i sin Tiger kostym i det musikpedagogiska programmet - Tiger och Hare. Denna termin lämnar de sin kära skrot för att resa till Afrika. Tiger och Hare åker till Afrika. Väl där kommer de möta en ny vän, Giraff. Afrikanska rytmer och lite dans tillsamman med 6-åringar, kan det bli bättre :-) Varvat med detta, dvs när jag kliver ur Tigerkostymen, kommer jag fortsätta med den pedagogiska handledningen, fortbilda andra pedagoger inom det dramapedagogiska fältet samt vara med och planera en konferens, starta upp en ny teatergrupp, och mycket, mycket annat. Monotont och enformigt... Inte ett dugg :-)

Gunnar Bjursell, professor i molekylär biologi, visar på forskning som säger att kultur är ett lärande för hjärnan. Vidare menar han att det är oerhört viktigt för människor, både stora och små, att vara i en bejakande och kreativ miljö.

Läs mer på:  kulturradet.se/verksamhet/Kultur-och.../use_it_or_loose_it/

 

Tips på fler länkar om detta

Learning, Arts, and the Brain: The Dana Consortium Report

 

The Brain and the Creativity Institute

 

New York times: science

 

 

För övrigt vill jag gärna tipsa och slå ett slag för ett seminarium som handlar om Neurovetenskap och dramapedagogik, där både Patrice Baldwin och Gunnar Bjursell föreläser. 

 

Neurovetenskap och dramapedagogik

Seminarium på Högskolan i Gävle för dramalärare, forskare, doktorander och studenter i samarbete med Västerbergs Folkhögskola och RAD. Seminariet är kostnadsfritt.

 

I år firar Dramapedagogik i akademin 10-årsjubileum! Vi har därför bjudit in Gunnar Bjursell, professor i molekylär genetik, och Patrice Baldwin, världsledande dramaexpert. Seminariet varvar föreläsningar med dramaworkshops där den senaste forskningen om hjärnan och dramapedagogisk praktik får mötas.

Seminariet är i år öppet för alla med intresse för estetiska lärprocesser.

 

Tid: start torsdag 30/5 kl. 11.00 och avslut fredag 31/5. kl. 13.00

 

Anmälan: Eva Hallgren, [email protected] eller Elsa Szatek, [email protected].

Information om lokal och övriga tider erhålles vid anmälan.

Sista anmälningsdag 20/5

 

Att utforska världen genom sin fantasi. Fantasin, leken, inlevelsen möjliggör ett lärande som inbegriper hela kroppen och tankearbetet.

Denna helg som passerat har jag deltagit i ett mycket intensivt och givande seminarie i just processdrama.

Denna fortbildningshelg leddes av Patrice Baldwin, specialist på processdrama.

Patrice Baldwin har även genom ett flerårigt samarbete med neurologiska forskare kunnat påvisa hur drama påverkar vår hjärna. För er som är nyfikna på Patrice eller processdrama gå in på hennes hemsida, genom att klicka på hennes länk, Patrice Baldwin.

Hur lyssnar vi egentligen?

Att höra vad någon säger och lyssna på vad någon säger - Är det samma sak?

Lyssnar vi, mottagaren,på det vi vill höra eller på det som personen, sändaren,  vill säga?

Är det nyfikenheten som styr oss i vårt lyssnade - att verkligen försöka förstå vad den andre vill säga, beskriva, förklara - eller vill vi egentligen att den andre ska tycka precis det vi tycker?